Ni som känner mig vet att jag verkligen
inte brukar vara den som pjåskar. Brukar
 ta det mesta med ro och inte stimma
över småsaker. Spindlar, ormar, andra
småkryp o.s.v. är inget som skrämmer
mig. Som scout kan man inte direkt
tjuta för minsta lilla kryp.
( Jag erkänner att det  istället finns
 andra saker som skrämmer mig ... ).

Om vi då istället pratar om vad som kom
krypande nerför väggen när jag låg i
soffan hemma hos mamma innan idag.
Ja ... exakt, ni ser odjuret på bilden här
bredvid.

Jag har nog aldrig blivit så rädd.
Helt ärligt, man kunde faktiskt se tänderna.
Jag hoppar upp på den ena soffans
ryggstöd och Erik på den andras.
" Maammaaaa ! ".

Hon trodde nog huset höll på att brinna upp. Kom rusande uppför trappan. Blev nog lite
förvånad när hon såg oss.

Vid det här laget har spindeln tagit ett
gigantiskt hopp ( jag lovar ) ner på golvet. Ungefär samtidigt hoppar jag upp på
matsals-bordet. Erik skriker och Charlie springer mot spindeln ( han ville nog bara
rädda oss, så han slapp lyssna på alla tjut ). Jag skriker och mamma springer som en
tok överallt för att försöka fånga spindeln i en burk.

Till slut kom den i alla fall ut och vid det här laget tyckte jag mest synd om den. Mamma
som planerat att jag skulle sova i källaren fick minsann tänka om. ;-)

Hej och gonatt.